46 onkologi i sverige nr 5 – 18
••• molekylär patologi
bär på förmågan att bilda en hel indi-
vid. Resten är känt, vi blir barn, tonår-
ingar, vuxna… Efterhand som vi åld-
ras, åldras våra celler och deras förmå-
ga till delning minskar. I alla åldrar
finns celler vars kontrollerade förny-
else sker kontinuerligt i kroppen. Bland
dessa celler finns celler i hud och i
slemhinnor samt i immunförsvaret.
När någon cell i kroppen drabbas av
förändringar i reproduktionsprogram-
met som leder till att cellen kan undgå
tillväxthämmande signaler, kan detta
orsaka att cellen förökas okontrollerat
utan att ta hänsyn till närliggande
strukturer, och då, om kroppen inte
kan stå emot, kan cancer uppstå. Olika
behandlingar finns då att tillgå – bland
annat kirurgiska ingrepp, strålning och
kemoterapi. Flera av dessa behandlingar
kompletterar varandra.
UTVECKLA NYA BEHANDLINGAR
Många av de kemoterapier som an-
vänds idag angriper samtliga celler i
kroppen som förökas. Detta slår hårt
mot cancerceller, men även mot patien-
tens friska celler och biverkningar som
lågt blodvärde, håravfall, smärta i leder
och muskler, domningar, illamående,
kräkningar, diarré, munsår och feber
uppstår. Vissa kemoterapiers strategi
går ut på att orsaka celldöd genom att
skada cellerna på ett sätt som aktiverar
skyddsmekanismer varefter självdöd
blir enda utvägen. Följden blir mass-
död av kroppsceller i slemhinnor samt
i immunförsvaret vilket resulterar i
nämnda biverkningar. Som molekylär-
biolog har mitt mål varit att få fram en
ny strategi för utveckling av nya be-
handlingar som ersätter terapier som
riktats mot att hindra reproduktions-
programmet genom att störa dynami-
ken i cellskelettnätet (figur 1). Sam-
manfattningsvis eftersträvar jag i min
forskning att hitta en behandling som
skadar friska celler så lite som möjligt.
Jag har alltid varit fascinerad av hur
styrning av cellens förmåga till själv-
ständig förökning kan leda till bildan-
det av en mänsklig kropp som kan be-
stå av flera miljarder celler. Det har all-
tid funnits frågor – vad skiljer en frisk
från en sjuk celldelning? Hur kan en
cell samordna alla processer? Därför
blev mitt forskningsfokus att studera
de molekylära mekanismer som regle-
rar celldelningen.
Under de senaste åren har mitt in-
tresse väckts för en proteinfamilj som
heter tubuliner. Jag gissar att många
känner igen namnet. Några av med-
lemmarna i tubulinfamiljen, i detta fall
alpha- och beta-tubulin, bildar tillsam-
mans ett cellskelett som heter microtu-
buli. Microtubuli är det cellskelett som
tar tag i arvsmassan och styr celldel-
ningen så att varje cell får en uppsätt-
ning av arvsmassan (figur 1). Just detta
steg i celldelningen (mitosis) är mål för
många tillväxthämmande preparat som
används som behandling idag.
1
Dessa
anti-mikrotubuli-läkemedel har en lång
historia inom sjukvården på grund av
deras antimitotiska effekter (figur 1).
Dessa läkemedel stör mikrotubulis
dynamik så att cellen inte kan dela upp
arvsmassan mellan de nyblivna cellerna
som därför självdör. Det finns två
grupper av substanser. Den ena består
av mikrotubulus-destabiliserande
medel, såsom Vincaalkaloider (utvun-
net från rosensköna), som förhindrar
mikrotubuli-polymerisation eller -bild-
ning. Den andra är mikrotubulus-sta-
biliserande medel, såsom taxaner (ut-
vunnet från idegran), som stimulerar
mikrotubulus bildning.
1
Dessa preparat
har visat en anti-tumöraktivitet i ett
brett spektrum av tumörer, och an-
vänds för behandling av bland annat
bröst-, äggstocks-, icke småcellig lung-
samt huvud- och nackcancer.
Figur 1: Schematisk bild som visar hur en ursprungscell ger upphov till två identiska celler,
samt hur mikrotubulus-förstorande kemoterapi påverkar en cell. I cellerna nns två cellskelettnät
representerade, gamma-tubulinnätverket (γtubulus, γsträng och centrosom) samt mikrotubuli,
som är viktiga i kampen mot cancer.
”När jag försökte
publicera mina
forskningsresultat
fick jag höra att
gamma-tubulin
är ett klistrigt
protein och att
det vi såg i våra
experiment var en
kontaminering.”